2:6. Krigsutvecklingen
1700-1702
När Karl XII i början av oktober 1700 anlände till den
baltiska krigskådeplatsen satte han genast igång med att försöka skaffa sig en
uppfattning om situationen. Snart kom han till uppfattningen att Riga inte var allvarligt
hotat, medan situationen vid Narva var bekymmersam. De första ryska trupperna hade visat
sig utanför staden den 9 september och några dagar senare var förbindelserna med
omvärlden avskurna. Kommendanten Henning Rudolf Horn hade knappt 2 000 man till sitt
förfogande för försvaret av Narva och den närbelägna fästningen Ivangorod. Den ryska
belägringsarmén omfattade ca 35 000 man stridande. Ett antal ryska stormningsförsök
avvisades, men läget var ytterligt besvärligt.
Efter att ha samlat ihop en armé på ca 10 000 man
anträdde Karl XII 13 november marschen från Wesenberg. Vid Pyhäjoggi drevs en mindre
rysk styrka undan och på morgonen den 20 november inledde man anfallet mot det befästa
läger ryssarna upprättat framför Narva.
Överraskningen, gynnad av snöoväder, blev total och fienden led ett fullständigt
nederlag.
Ett angrepp in på ryskt område var efter en sådan total
seger en intressant möjlighet. En del mindre härjningståg igångsattes verkligen under
vintern 1700/01, men i huvudsak inriktades planeringen på ett fälttåg mot August II och
ett defensivt uppträdande gentemot Ryssland. Efter att ha tillbringat vintern vid Lais
samlades armén, förstärkt av nya trupper från Sverige, vid Dorpat. Den 17 juni bröt
Karl XII upp därifrån och tågade mot Riga. Planen var inledningsvis att slå den
sachsiska armén, besätta Kurland och därefter vända sig mot Ryssland. Mindre svenska
styrkor skulle samtidigt sysselsätta ryssarna genom anfall från Ingermanland, Estland
och Livland.
Övergången av Düna den 9 juli blev en framgång, men
slutade inte med den eftersträvade totala segern. Efter hand hade också hos Karl XII
mognat tanken på att framtvinga August II:s avsättning. Augusts svekfullhet hade
diskvalificerat honom från att behålla tronen och om inte den polska republiken själv
tänkte ta itu med frågan, så fick kungen själv åta sig uppgiften. Krävde detta att
kriget fördes in på polskt område, så fick det vara därvid. Det knöts kontakter med
oppositionella grupper i Polen, bland annat prinsen Jacob Sobieski som varit en av
förlorarna i kungavalet 1697. Armén ryckte in i Kurland, och styrkor trängde in i
Litauen för att bistå den med Sverige allierade Sapiehafamiljen. I januari 1702 tågade
så den svenska armén in i det egentliga Polen.
I Livland hade under tiden överste Wolmar Anton von
Schlippenbach utkämpat en del mindre strider med ryska trupper och vunnit en seger vid
Rauge, vilken medfört hans befordran till generalmajor. Den stora ryska övermakten på
detta avsnitt oroade Schlippenbach, som begärde förstärkningar. Han fick en del nya
trupper, men i rätt blygsam omfattning. Den 30 december anfölls hans styrkor vid
Errastfehr av överlägsna ryska styrkor. Hans infanteri blev totalt upprivet.
I Ingermanland hade generalmajor Cronhiort, en veteran
från trettioåriga kriget, också utkämpat en del framgångsrika strider med
mindre ryska styrkor. Även till sjöss utkämpades strider. De svenska eskadrar som fanns
på Peipus och Ladoga behärskade under året helt den öppna sjön. Under vintern 1701/02
vidtog emellertid ryssarna omfattande nybyggnationer av fartyg.
Under kriget på sjöarna 1702 vann ryssarna överhanden
på Peipus. I juli led Schlippenbach nederlag vid Hummelhoff. Under augusti intog ryssarna
den lilla fästningen Marienburg och härjade i Livland.
I Ingermanland gjorde ryssarna under 1702 en del smärre
raider in på svensk område, medan generalmajor Cronhiort i stort sett nöjde sig med att
skydda Nyen. På Peipus uppträdde ryssarna mer aktivt än föregående år, men den
svenska eskadern behööll alltjämt herraväldet, intill dess att man i september
lämnade sjön. Då framryckte de ryska styrkorna mot fästningen Nöteborg. Då
fästningen i stort fick klara sig utan hjälp från Cronhiort var dess öde beseglat.
Nyen antändes av svenskarna själva, efter ett falskt rykte om att ryssarna var i
antågande.
I Polen hade den svenska huvudarmén under året besatt
Warszawa, besegrat Augusts styrkor vid Kliszow och intagit Kraków.
Eftersom Karl XII syftade till Augusts avsättning är det
inte orimligt att han prioriterade huvudarmén framför försvaret av provinserna. Efter
ett framgångsrikt slut på det polska fälttåget fanns alltid möjligheten att göra en
liknande koncentration av armén till Baltikum, för att där återta det som eventuellt
kunde ha förlorats under tiden. Att avsättningen av August inte gav det resultat Karl
XII hoppades på är en annan historia. |