| * Förmodl. på 1640-talet + 4/3 1692 |
Inger Andersdotter Winter. Gifta
15/2 1670, skilda 19/3 1690. |
6 stycken, av vilka 2 var i
livet vid faderns död. |
Vintervaktsbösseskyttare 1666,
arklimästare 1669, konstapel 1672, underlöjtn. 1675, artillerilöjtn. 1676, kapt. 1679. |
|
|
|
| Vid 1690 års vinterting i
Stranda härad bekände pigan Kerstin Olsdotter i Harstorp på rättens fråga att
kaptenen Olof Törnebuske, hos vilken hon tjänat, var far till det barn hon fött i
november föregående år. Denna hennes bekännelse bestyrktes av kyrkoherden i
Mönsterås, vilken via kaplanen hr Börje (Birger Hassellöf), inhämtat att Kerstin vid
barnets födelse uppgivit samma sak för de kvinnor som varit tillstädes. Rätten beslöt
följaktligen att inkalla Törnebuske, vilken också strax infann sig. Han ville i
förstone inte alls vidgå sig ha haft något med saken att göra, utan hävdade att
drängen Mårten var den skyldige. Rätten inkallade då ånyo Kerstin och förmanade
kapten Törnebuske att betänka sig, varpå denne fann för gott att erkänna sig ha haft
samlag med pigan vid några tillfällen. Dock ville han inte gå med på att han skulle
vara far till barnet. Ett mycket problematiskt faktum för kaptenen var att han redan
dömts för enfalt hor inte mindre än 3 gånger och riskerade nu alltså dödsstraff.
Törnebuske invände mot detta att han numera var skild från sin hustru och därmed inte
borde dömas som en gift man. Att den f.d hustrun ännu bodde tillsammans med honom
betydde föga, då de inte "legat tillhopa på tre års tijd". Då rätten åter sammanträdde påföljande dag, den 22 februari, återkom
kapten Törnebuske med en kopia på hustruns den 14 december 1688 till domkapitlet i
Kalmar insända skrift vari hon begärt skilsmässa från sin man. Denna hade också
senare beviljats och kaptenen var alltså ogift. I detta läge kom saken att förbli
länge.
Vid hösttinget samma år togs målet upp igen och det konstaterades
att det varit omöjligt att få Törnebuske att inställa sig igen. Pigan, som för sin
del ville ha saken ur världen snarast möjligt, begärde då att hennes straff skulle
bestämmas alldeles oavsett detta. Detta önskemål tillgodosågs också av rätten och
hon försvinner därefter ur historien.
Vid 1691 års vinterting inställde sig slutligen kapten
Törnebuske. Han förklarade sin bortovaro med att han under föregående sommarting legat
sjuk i Karlskrona och att han senare blivit bortkommenderad av Amiraliteskollegium.
Hursomhelst, Törnebuske var beredd att erkänna sig ha haft umgänge med Kerstin i
början av februari 1689, men ansåg sig inte kunna vara far till barnet, som fötts i
november samma år.
Därpå gick man över till frågan om kaptenens skilsmässa.
Rätten konstaterade att begäran om sådan förvisso insänts det datum Törnebuske
angivit, men beslut först tagits i mars 1690. Kaptenen hade alltså vid det aktuella
tillfället ännu varit en gift man. Rätten frågade då Törnebuske hur länge han varit
gift. Sedan den 15 februari 1670 och i äktenskapet hade fötts sex barn, av vilka nu
endast två var i livet, löd hans svar. Dock hade han hela tiden varit olycklig och
aldrig ens velat gifta sig med Inger Andersdotter Winter. Dåvarande kaptenen Anders Spak,
1676 adlad Gyllenspak, hade emellertid övertalat honom. Redan 1675 hade Törnebuske
emellertid fått nog, och i samband med att han första gången dömts för enkelt hor,
velat begära skilsmässa. Tygmästare Spak och dennes hustru hade dock fått honom att
avstå. Gråtandes beklagade Törnebuske sitt grymma öde, att hustrun var en
"halffåhne" som inte dög till någonting: hon kunde inte ta hand om barnen,
laga mat, sy en skjorta etc. Han hade därför aldrig kunnat haft någon
"affection" till henne och i sin förtvivlan till och med varit betänkt på att
begå självmord. Hustrun hade också sedan en barnsäng för 13 år sedan varit något
"ofattad" till hans umgänge, vilket också bidragit till att hans olyckliga
snedsprång. Som förmildrande omständigheter anfördes hans duglighet och goda rykte:
flottans ledning hade visat Törnebuske stort förtroende alltsedan början av
karriären och allmogen hade bara gott att säga om honom. Ja, till och med den numera
f.d. hustrun hade inskridit till hans förmån.
Tingsrätten konstaterade emellertid att Törnebuske vid tillfället
ännu varit gift och skulle dömas därefter. Att hustrun skulle vara
"halffåhne" och att de inte på flera år haft något sexuellt samliv kunde man
inte ta någon hänsyn till. Rätten kunde därför inte finna annat än att Törnebuske
gjort sig skyldig till enfalt hor för fjärde gången och därför borde dömas enligt
1:a punkten i straffordningen. Denna stipulerade dödsstraff, men också att en sådan dom
skulle underställas hovrätten. Som målet var intrikat och Törnebuske dessutom befann
sig i Kongl. Maj:ts tjänst, utrustad med diverse brev och order från
Amiralitetskollegium, fann man dock att målet borde underställas Göta hovrätt utan att
tingsrätten dessförinnan avkunnade dom.
Hovrätten återsände emellertid ärendet till tingsrätten,
begärandes att den skulle avkunna en dom. På ett extraordinarie ting den 1 april 1691
dömdes så Törnebuske till döden för enfalt hor, fjärde resan. Vad som därefter
hände framgår inte av häradsrättens protokoll, men någon dödsdom kom i varje falll
inte att gå i verkställighet. Törnebuske avled av naturliga orsaker i mars 1692. (1)
(1). Rudolf Thunander har studerat hur
Göta hovrätt dömde i brottmål under periden 1635-1699. För perioden 1681-99 redovisar
han två av lägre rätt insända dödsdomar för enfalt hor, varav den ena för fjärde
resan enfalt hor. Detta borde alltså handla om kapten Törnebuske. Enligt Thunander
upphävdes slutligen dödsdomen, sedan Kungl. Maj:t givit hovrätten fria händer, se Thunander,
R., Hovrätt i funktion. - Lund, 1993, s. 109.
Källa: Landsarkivet i Vadstena. Stranda
härads dombok AI: 3, 1684-1695 |